Vad är det som är litet som ett ägg, men räcker runt en hel kyrkovägg?

Nystanet så klart.

För några år sedan testade två av mina barnbarn och jag om gåtan verkligen stämde. Garnet var ett flerfärgat bomullsgarn som barnen tyckte var fint. Det fanns kvar sedan jag stickade en kofta åt min väninnas baby på åttiotalet.

Vi gick till Maria Magdalenakyrkan och följde väggen så gott det gick. Taggbuskar och ett dagis var i vägen, garnet var fem meter för kort.

- Det gick inte, tyckte barnen besvikna, och var inte riktigt med på min förklaring.

Vi virade garnet till ett nystan igen.

Mot slutet blev det besvärligt, allt trasslade ihop sig, taggar och kvistar fastnade. Ändå kastade jag det inte.

Garntrasslet låg i en kasse som hängde på insidan av en garderob. Det väckte motstridiga känslor.

- Är detta verkligen något att spara?

- Jag ska göra ett nystan och ge barnbarnen så att de minns.

- Äh, de bryr sig väl inte om ett gammalt garn.

Jag tog ner kassen ett halvår senare och la i den väskan jag ofta använder. På stunder då ingenting annat hände trasslade jag ut och löste upp knutar och rensade bort buskresterna. Lite i taget växte nystanet. Barnen kände igen och blev glada. Jag hade avslutat ett uppdrag.

Nu är äldsta barnbarnet stort och kan virka. Alldeles jämnt och fint skapade hon en liten väska till mobilen i julas. Hon och hennes lillasyster berättade att garnet kom från den gången vi skulle se om gåtan stämde.

- Fast egentligen är det från Siris kofta, sa jag, och berättade vem Siri var.

Jag sitter i tystnaden. I lantlig tystnad, det är november. Solen går upp om en stund bortom kökets fönster, gräsmattan, åkrarna och skogsbrynet. Det är detta jag tycker så mycket om, tystnaden och den fria utsikten...

...Nu sitter jag här i ett hus som jag känner sedan barndomen, dess liv och hemligheter. Projektansökan är inlämnad, den blev bra, men ännu vet vi inte resultatet. Solen glöder en tvärhand över horisonten, daggdroppar i avlövade björkar, äppelträd och grässtråspetsarna glittrar. Ska jag ut och se om rosa rosen fortfarande blommar, eller om rabatten längst ner i trädgården fortfarande har några höstasterrester att sätta i vas? Jag reser mig, släcker ljuset och påminns igen om vilket oväsen lysrören egentligen för.

Så roligt att gå på kurs! Här välkomnar Jenny Butler i dörren till ateljen på Backåkra vandrarhem. Hon är bildterapeut och konstnär.

Tillsammans driver Jenny och konstnären Calle Butler Ateljé Mellanrummet. Vi deltagare ska få hjälp att hitta vår egen utgångspunkt för måleriprocessen i förhållande till manligt och kvinnligt som tema. Tre dagar håller vi på.

Första övningen innebär att i en guidad meditation föreställa sig de egna bilderna för den manliga och kvinnliga sidan.

I mitt inre ser jag  en stor, trygg och lekfull björn och så en dansande kvinna.

Våra bilder ska vi blundande forma i lera. Härlig, mjuk lera. Det går att känna sig fram.

Men hur ska min kvinna kunna stå? Det får bli en liggande dansös. Hjälplös och osjälvständig. Men björnen tror nog att hon kan resa sig. Han vill ju leka.

Utan att titta på pappret följer vi konturerna på figurerna. I flera bilder.

Sedan titta, men använda vänster hand när vi tecknar.

Flera tycker så mycket om denna övningen. Meditativt stegras koncentrationen och nuets närvaro. Själv är jag lite ledsen, för jag anpassade formen av min lerkvinna i samtalet gruppen hade. Därför var det inte så kul att rita henne. Det var en nyttig insikt förstås.

Av papp från Jennys och Calles husrenovering översätter vi skisserna till tredimensionella former, så stora som möjligt. Svettigt, slitigt, utmanande. Jättekul.

Fritt fram." Gör en bild. Måla, klipp,klistra! Låt dina nuvarande tankar och känslor kring temat inspirera dig!"

Två och två hjälper vi varandra att komma vidare. Vi målar på, berättar avsikter för varandra och gör små samtalsavbrott ibland.

Jaha. Kvinnan sticker in  sitt röda huvud i vilddjurets vassa käft.

- Öppna lite, håll inte så hårt!

Björnen menar inget illa. Men, de där kulorna, vad är det? Och titta! Ett A och ett O. Alfa och Omega.

Vi pratar med varandra om resultatet.

Nu ska vi tillbaka till de svarta pappskulpturerna. "Leta ute i naturen. Hitta något som dina figurer behöver", säger Calle och Jenny.

Jag bestämmer mig för att försöka hitta något som hjälper min danserska att resa sig.

Det lyckas! Och björnen får ett  grässtrå att förstärka sitt lekfulla sätt med.

         Vi  placerar skulpturerna i relation till varandra. Ritar av mellanrummen. I flera perspektiv och positioner.

Ytorna fyller vi med färger och mönster. Tar saxar och klipper loss formerna. På så sätt får vi några olika pusselbitar var. " Lägg samman dem så att de får en mening för er!" uppmanar Calle.

Titta! Mina pusselbitar blir ju en vas.

        Äntligen. Nu blir det måla på riktigt. Med akryl. Det är så längesedan och jag är glad att få en påminnelse om hur jag kan blanda och ändå behålla färgerna rena.

Kolla mina snygga örhängen också!

Slutprodukten i bild. "Vasen". Dessutom insikter om skapande, relationer och måleri.

TACK Calle och Jenny och tack fina målarkompisar! Jag är jätteglad.